Corren: Lämna inte Mellanöstern åt sitt öde

Sedan Suezkrisen 1956 har Europa inte spelat en stor roll i Mellanöstern. Då försökte Storbritannien och Frankrike återvinna kontrollen över den strategiskt viktiga Suezkanalen men tvingades överge den ambitionen efter påtryckningar från USA.

Sedan debaclet med Irakkriget har aptiten att ansvara för säkerheten i Mellanöstern minskat hos det amerikanska folket. Det är inte en slump att man valt två presidenter i rad som båda uttryckligen har velat minska USA:s närvaro i regionen.

I det vakuum som uppstår när USA drar sig tillbaka kommer andra makter. Under de senaste åren har Ryssland byggt upp en stor militär och diplomatisk närvaro i regionen, inte minst i Syrien, som man inte tvekar att nyttja för att främja sina intressen.

Det som utlöste den så kallade arabiska våren för snart tio år sedan var ett uppdämt missnöje med bristen på ekonomiska möjligheter och politiska rättigheter. Medan de rörelser vi såg då i många fall slogs ner kvarstår dessa faktorer pyrande under ytan.

Vårt intresse i ett välmående och stabilt Mellanöstern är enorma. Vad man kan kalla spillövereffekter från problemen i regionen har vi sett i allt från terrorattacker till stora flyktingströmmar. Det kommer att fortsätta om inget görs.

Det finns ingen europeisk nation som ensamt kan forma utvecklingen i Mellanöstern, inte ens stormakter som Frankrike eller Tyskland. Men tillsammans kan vi med våra kollektiva ekonomiska, diplomatiska och militära styrkor göra en betydande skillnad.

För att bäst använda våra resurser behöver vi ha en strategi. Ett par ingångsvärden för en sådan bör vara att långsiktig stabilitet i regionen kräver bättre ekonomiska möjligheter, respekt för mänskliga rättigheter, och minskade sekteristiska spänningar.

Som mordet på journalisten Jamal Khashoggi påvisat är situationen i regionen högst volatil och osäker. Om Europa står på sidlinjerna medan Mellanöstern brinner kommer vi snart få erfara att flyktingkrisen för tre år sedan inte var en enskild händelse.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Exit Merkel

Mycket har hänt i helgen.

I Brasilien vann högermannen Jair Bolsonaro presidentvalet. Lika mycket som det var det väntade utfallet är det också bekymmersamt. Han tillhör en extrem falang som talar nostalgiskt om den brasilianska diktaturen och uttrycker sig olämpligt om bl a kvinnor.

Nu får vi hoppas att den brasilianska demokratin är stark nog att överkomma den här prövningen. Med tanke på att t ex rättsväsendet framgångsrikt har åtalat/dömt högt uppsatta, korrupta politiker finns det hopp.

Samtidigt på vår kontinent blev utfallet i delstatsvalet i Hessen ett dåligt resultat för kristdemokraterna, ett bra resultat för miljöpartiet och alternativ för Tyskland, och ett katastrofalt resultat för socialdemokraterna.

Efter valutgången offentliggjorde förbundskansler Angela Merkel att hon inte ställer upp till omval som partiordförande för kristdemokraterna, samt att hon kommer lämna förbundskanslerämbetet innan nuvarande mandatperiod är över.

Det är fortfarande för tidigt att summera Merkel eran i tysk och europeisk politik, men utan tvekan har hon gjort ett stort avtryck på vår samtid. Hennes ledarskap bl a när det kommer till sanktionsregimen mot Kreml efter aggressionen mot Ukraina är nämnvärt.

Mitt bekymmer nu är att det frysta situationen i Berlin kan bli ännu mer stelbent i och med att Merkel nu är en ’’lame duck’’ och påbörjat ett generationsskifte i ledartoppen.

Dessvärre är tid en hårdvaluta som det inte finns gott om.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Trident Juncture har börjat

Igår startade den Nato-leda övningen Trident Juncture i Norge. Det är alliansens största militära övning på flera år – uppemot 50 000 soldater är involverade – och bland deltagarna är såväl Sverige som Finland.

Det huvudsakliga syftet med övningen är att utveckla Natos logistiska förmågor. Ska Nato kunna understödja sin allierade i Norden/Baltikum måste man ha kapaciteten och kompetensen att transportera trupper, vapensystem m.m. till regionen.

Övningen bygger på ett s k Artikel 5-scenario, det vill säga en situation där en eller flera Nato-stater har aktiverat alliansens kollektiva försvarsmekanism. För den som saknar kunskaper i svensk säkerhetspolitik kan det te sig underligt att vi deltar, om man ska vara trogen den s k alliansfria-linjen, men det är faktiskt en självklarhet att vi är med.

Till att börja med har vi formellt sett åtagit oss att komma till understöd för våra grannländer, bl a genom solidaritetsförklaringen som riksdagen antog ungefär ett decennium bakåt i tiden. Men vi har också, vid sidan av våra politiska och moraliska åtaganden, ett militärpolitisk intresse i att delta.

Norden/Baltikum utgör en strategisk helhet, där en händelse i en del av regionen oundvikligen påverkar alla andra. I en situation där Natos Artikel 5 har aktiverats i vårt närområdet kommer Sverige, i min mening, utan tvekan antingen redan varit indraget i den pågående konflikten eller kommer att bli det oavsett om vi skulle vilja det eller inte.

Därmed är det mycket välkommet att se Trident Juncture påbörjas. Hoppas allt går väl!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Obama och det rättfärdiga kriget

Det höjdes en del ögonbryn när den norska nobelkommittén den 9 oktober 2009 offentliggjorde att det årets mottagare av fredspriset var Barack Obama. De motiverade beslutet med att hänvisa till hans ansträngningar för en kärnvapenfri värld, att ge diplomati större utrymme i utrikespolitiken, och att stärka multilaterala institutioner.

Trots kritik valde Obama att acceptera priset och gav det traditionsenliga nobelpristalet vid en ceremoni i Oslos stadshus i december. Prisutdelningen inträffade en kort tid efter att Obama, efter flera månaders överläggningar med sina rådgivare, hade beslutat att skicka ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan för att stabilisera situationen i landet. 

Den paradox Obama själv belyser i talet är den mellan att vara mottagare av världens mest framstående fredspris samtidigt som han är överbefälhavare för en stat som utkämpar två krig. Men jag skulle säga att den intressanta konflikten i talet är den mellan dessa två krig. Ett anser han är orättfärdigt (Irak) och ett är rättfärdigt (Afghanistan).

Medan han aldrig adresserar konflikten mellan de två krigen rakt på – han nämner knappt Irak i anförandet – går det att läsa mellan raderna. Under valrörelsen det föregående året hade han ägnat mycket tid till att särskilja mellan de två krigen. Irak var ’’A War of Choice’’ medan Afghanistan var ’’A War of Necessity’’. 

Obama säger att det finns tillfällen där det inte finns alternativ ta till militärt våld, t ex skulle en ickevåldsrörelse inte stoppat Hitlers Wehrmacht och det går inte att förhandla med al-Qaidas ledarskap. Då är nyttjandet av militära medel berättigat. 

Han nämner här elfte september-attackerna och Afghanistan, där USA tillsammans med det internationella samfundet agerade enligt självförsvarsprincipen. Eller när Irak invaderade Kuwait i början av 1990-talet (Gulfkriget). Då var USA återigen ledande i att sammanställa en koalition som drev ut Saddam Husseins styrkor. 

Här fördömer han också implicit invasionen av Irak under George Bush den yngre. Obama säger att det måste finnas en internationella standard för krigföring, och de två exemplen han har lyft i talet – självförsvar och att stoppa aggression – gäller inte Irakkriget, som rättfärdigandes av den dåvarande administration genom att hävda att Hussein-regimen utvecklade massförstörelsevapen. 

I ord som nästan är profetiska varnar han för att kommande konflikter i ökande utsträckning kommer ske inom och inte mellan stater. Inbördeskrig som inte bara kan förstöra enskilda länder, utan också destabilisera regioner. Det kom Obama få uppleva själv, inte minst med Syrienkriget något år senare. 

Han fortsätter med att understryka att stormakter som USA måste alltid följa krigets lagar, även när dess motståndare inte gör det. Här refererar han till det förbud han instiftade mot tortyr och sitt åtagande – vilket dock aldrig infriades – om att stänga militärfängelset på Guantanamo Bay. Återigen är det ett implicit fördömande av hans företrädare.

Slutligen lyfter Obama en generell agenda för att upprätthålla och utveckla global fred och säkerhet. Här talar han om vikten av internationella institutioner och att diplomati måste lika mycket instrument i utrikespolitiken som militären. 

Och hans slutkläm är väldigt Obamiansk. Han säger sig utgå ifrån världen som den är (’’the world as it is’’) men att vi inte får bli cyniker, utan påpekar att samtidigt som vi erkänner mänsklighetens tillkortakommanden alltid måste sträva efter att försöka forma världen till att bli som den borde bara (’’the world as it should be’’). 

Som tidigare nämnt utelämnar Obama en doktrinförklaring för vad som utgör det rättfärdiga kriget. Det finns en viss ambivalens, vilket kanske är förståeligt givet att problemen en statsman måste handskas med ofta befinner sig i gråzonen. Men i hans framhävande av Afghanistan-insatsen (och Gulfkriget), samtidigt som han indirekt kritiserar Irakkriget, kan man bilda sig en uppfattning om hans syn på det rättfärdiga kriget. 

Läs talet här. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Khashoggi, Saudiarabien och USA

Det misstänkta mordet på journalisten Jamal Khashoggi har utlöst en ny kris i relationen mellan USA och Saudiarabien. Att en nära säkerhetspartner till USA skulle mörda en journalist, än mindre på en Nato-allierades territorium, är en fråga med stor sprängkraft. 

Riyadh har börjat lansera en alternativ version av händelsen. Det hävdas att syftet bara var att fråga ut Khashoggi men att det hela spårade ur och han dog av misstag. Det låter inte övertygande, men skulle det vara fallet har man fortfarande erkänt sig skyldig till att ha tänkt förhöra och kidnappa en journalist i sitt konsulat. 

I Washington har reaktionerna varit splittrade. 

President Donald Trump har gett intrycket av att han helst vill få det hela överstökat och bortglömt. Saudiarabien är central i Vita Husets Mellanösternstrategi och man har investerat mycket i att utveckla relationen med Mohammed bin Salman (MbS). Det vill säga, kronprinsen som tros ligga bakom operationen mot Khashoggi.

På Kapitolium har reaktionerna däremot varit mycket hårda. Saudiarabien har sedan ett tag varit impopulärt hos kongressledamöterna och det har börjat diskuterats om hur man skulle kunna bestraffa de ansvariga om det bekräftas att Khashoggi verkligen har mördats av den saudiska staten.

I skrivande stund verkar det som att triangeln Washington-Riyadh-Ankara kan hitta en ömsesidig kompromiss om hur man ska lösa Khashoggi-krisen. Det är bekymmersamt att Vita Huset ännu en gång kan komma att se mellan fingrarna när MbS agerar vårdslöst. 

François Heisbourg, en fransk strateg, lanserade förra året en tanke om att under Trump har dynamiken mellan USA och Saudiarabien blivit lik den mellan det wilhelminska Tyskland och Österrike-Ungern inför första världskriget. 

De utrikespolitiska kriserna har ackumulerat. Kriget i Jemen, blockaden mot Qatar, gisslantagandet av Libanons premiärminister, hoten mot Kanada, och nu Khashoggi. Vid varje tillfälle har Trump inte reagerat särskilt kraftfullt, snarare tvärtom. 

Bilden av att den unge MbS har fått ett carte blanche av Washington att agera hur han vill fortsätter att förstärkas. Det är farligt. De positiva signaler kronprinsen tidigare sände ut med sin reformiver är som bortblåsta. Istället är fokus på hans repressiva åtgärder i Saudiarabien och äventyrligheter utanför landet. 

I en av sina kolumner för Washington Post från förra året skrev Khashoggi:

’’Idag är Saudiarabien den mest politiskt stabila och ekonomiskt säkra staten i regionen. Vare sig kungariket eller vårt konfliktdrabbade närområde har råd att se mitt land snubbla. MbS vårdlösa agerande fördjupar spänningarna och underminer säkerheten för Gulfstaterna och regionen som helhet.’’ 

Om kronprinsen och den innersta kretsen kring honom fastslås ligga bakom mordet på Khashoggi och kommer undan med det utan att betala ett större pris är risken att det befäster hans känsla av osårbarhet. Det bådar inte gott för någon.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar