And then there were none


And then there were none. 

När Donald Trump presenterade sitt kabinett för två år sedan var James Mattis en av få positiva överraskningar. Den erfarne, påläste fd maringeneralen var känd för att inte dölja sina synpunkter – det kostade honom ett jobb under Obama administrationen – och att tro på grundpelarna i USA:s säkerhetspolitik efter kalla kriget, inte minst dess allianssystem.

Mattis blev något av primus inter pares i Trumps kabinett. Medan det inte var någon hemlighet att han hyste avvikande åsikter från presidenten i fundamentala frågor var han bättre på att välja sina strider och vinna sin chefs förtroende. Det här kan konstrateras med utrikesminister Rex Tillerson som misslyckades på alla punkter. 

Som försvarsminister har Mattis gjort ett bra jobb. Han har prioriterat att förbättra det amerikanska försvarets beredskap och har gjort en omorientering från kriget mot terrorn till att fokusera på stormaktskonkurrens med Kina och Ryssland. USA:s militära närvaro i Europa har förstärkts och vid det senaste Nato-toppmötet fattades flera bra beslut för att förbättra alliansens kollektiva försvarsförmågor. 

Det har spekulerats sedan ett tag tillbaka om hur länge han skulle stanna kvar i administrationen. Spänningarna mellan presidenten och försvarsministern har blivit påtagliga under det gångna året. Det har varit uppenbart att Trump är mer bekväm nu i rollen som Commander in Chief och frustrerad över att hans egna åsikter inte har fått genomslag i utrikes- och säkerhetspolitiken. 

Jag hörde till skeptikerna att Trump skulle avskeda sin försvarsminister. Mattis är oerhört respekterad hos båda sidor i kongressen och närapå avgudad – bokstavligen! – hos amerikanska soldater och veteraner, det vill säga en viktig väljargrupp för republikanerna. Går Mattis är det på eget initiativ. 

När nyheten kom för någon vecka sedan att Vita Husets stabschef John Kelly skulle lämna sin post vid årsskiftet var min spontana reaktion att utsikterna försämrats att se Mattis kvar vid rodret hos Pentagon. 

När beskedet om Kelly kom twittrade jag den 8:e december: 

”Först Sessions, nu Kelly. Trump fortsätter att möblera om i sin administration efter mellanårsvalet. Med Kelly ute ökar risken att Mattis kan komma att lämna inom det närmsta halvåret. Triumviratet från marinkåren – Dunford, Kelly, Mattis – snart borta.”

Det visade sig stämma. Trumps beslut – som verkar sakna någon som helst förankring i byråkratin – att lämna Syrien var droppen som fick bägaren att rinna över. Mattis har bromsat mycket av presidentens värsta instinkter men nu har Trump växlat om och det lämnade den principfaste generalen inget bättre alternativ än att begära sitt avsked. True to form gjorde han det med värdighet och heder. 

Vad händer nu? 

Inget bra i alla fall. Parallellt med nyheten om tillbakadragandet från Syrien går det att läsa att ett liknande beslut har fattats om USA:s närvaro i Afghanistan. Vad mer som kan finnas på agendan vet vi inte. Vem som nu blir försvarsminister är en viktig fråga och det finns bra till mindre bra kandidater, men oavsett vem det blir kommer den personen inte ha samma status och inflytande i administrationen som Mattis hade. 

Den siste av de s k ”vuxna i rummet” är på väg ut. Kvar är en grupp människor handplockade av presidenten utifrån deras lojalitet till honom själv. Det här samtidigt som han mer och mer agerar utifrån sina egna impulser och instinkter. 

Vi har ett långt år framför oss.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *