Eskalation i Svarta havet

Följer utvecklingen i östra Ukraina. Medan ett lågintensivt krig har pågått mellan Kiev och Moskva i flera år nu utgör det här en signifikant eskalering från rysk sida. Frågan är om det är en indikation på en ny upptrappning i konflikten.

Enligt det mönster vi känner från tidigare med president Vladimir Putins utrikespolitik kan det mycket väl göra det.

Att öka spänningen utomlands är en beprövad teknik för att försöka distrahera det ryska folket från missnöjen kopplat till staten. I somras – mitt under VM i fotboll – lanserades en impopulär pensionsreform, något som har fått Putins populäritet att sjunka till sina lägsta siffror på länge.

Samtidigt misstänker jag att det finns en påtaglig frustration i Kreml att dess investering på relationen med president Donald Trump i Vita Huset inte har gett någon avkastning.

Sedan han vann presidentvalet för två år sedan har man intagit något av en wait-and-see-approach, hoppfulla att Trump kan avveckla sanktionerna som introducerades efter annekteringen av Krim.

Men till sin stora frustration har det inte lett till något konkret, trots upprepade försök. Toppmötet mellan Putin och Trump kunde ha varit en vändpunkt, men alla möjligheter till en avfrostning tillintetgjordes av den amerikanske presidentens klumpighet.

Nu har Trumps handlingsutrymme i utrikespolitiken potentiellt blivit än mer begränsat sedan demokraterna för någon vecka sedan återvann representanthuset i kongressen från republikanerna.

Om utsikterna för sanktionslättnader var små tidigare är de lika med noll nu. Det kan innebära att nya kalkyler visavi relationen med USA/Nato görs i Kreml.

Vad innebär det här för Sverige?

Ukraina är bara några timmars flygresa från vårt land och en eskalation i konflikten mellan Kiev-Moskva har utan tvekan spillövereffekter på Östersjön och Nordeuropa.

Mitt i det här läget måste jag återigen påminna om att läget gällande försvarsekonomin är allvarligt, och utan större påslag kommer vi att tappa i operativ förmåga. Det är Försvarsmaktens egna bedömning.

Händelseutvecklingen i Svarta havet är ännu en signal – om det nu behövdes fler – att det säkerhetspolitiska läget i Europa är oerhört prekärt och att det måste tas med seriositet samt hanteras proaktivt.

Inte minst spelar det roll om vem som regerar Sverige.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *