SvD Ledare: George Bush den äldre (1924-2018)

En av de mest avslöjande anekdoterna om vem George Herbert Walker Bush var som människa är från när han tog värvning i den amerikanska flottan.

Det var kort efter Pearl Harbor-attacken, han var sjutton år och skulle precis lämna gymnasiet. Bush bestämde sig för att han vilje göra skillnad genom att anmäla sig frivilligt till militären. Helst som pilot i marinen.

På ett besök till skolan uppmanade krigsministern Henry Stimson de blivande studenterna att först läsa på college för att sedan söka sig till försvaret. Det påverkade inte Bush. Inte ens hans far lyckades övertyga honom om att vänta.

Knappt arton år gammal åkte den unge Bush iväg för att slåss i ett krig. Efter han var klar med sin utbildning och placerats på ett hangarfartyg i Stilla havet utmärkte han sig som en skicklig och kompetent pilot. Han kom att tilldelas Distinguished Flying Cross, den näst högsta medaljen för mod i den amerikanska försvarsmakten.

Viljan att ge upp sina egna bekvämligheter för att tjäna ett större syfte – det var Bush. Hans beslut att gå med i flottan var början på en enastående karriär. Hans meritlista inkluderar affärsman, kongressledamot, FN-ambassadör, CIA-chef, sändebud till Kina, vicepresident och slutligen president.

Om Ronald Reagan vann kalla kriget, vann Bush freden.

Det fanns inga garantier för att konfrontationen mellan väst och öst, kapitalism och kommunism, skulle sluta utan en sammanstöt mellan stormakterna. Men i mångt och mycket tack vare Bush lugn och vision kom Sovjetunionens tillbakadragande från centrala och östra Europa samt dess slutliga undergång att ske i mestadels fredliga former.

Det kan kännas som en självklarhet nu, men jag tror inte någon på 1960- eller 1970-talen hade reagerat likadant om man berättade för dem hur allt skulle sluta.

Den säkerhetspolitiska arkitektur som konstruerades efteråt var unik i europeisk historia i dess bredd och vision. Initiativ som Parisstadgan och CFE-avtalet utgjorde en solid grund för att värna säkerheten och stabiliteten i Europa.

Som vi nu vet är den här arkitekturen under hård press från Vladimir Putin, men i min mening är den utvecklingen inte något man kan skuldbelägga Bush för. Kalla krigets fredliga slut och skapandet av vad vi ofta kallar för den europeiska säkerhetsordningen var en enorm bedrift.

Utöver hans agerande i Europa kan man också exempelvis nämna sättet som han organiserade en internationell koalition – vilken även inkluderade Sovjetunionen – för att sätta stopp för Saddam Husseins expansionspolitik i Mellanöstern.

Utrikespolitiken kom att dominera Bush presidentskap. Medan han skötte det oerhört väl skulle det även visa sig vara öppningen den unge guvernören Bill Clinton behövde för att hindra honom från att vinna en andra mandatperiod. ”It’s about the economy, stupid!”

Medan ingen gärning är perfekt och det nu i efterhand går att se hur en hel del hade kunnat hanteras annorlunda måste man ändå medge att Bush och hans team var oerhört skickliga med att navigera i det nya världspolitiska landskapet som uppstod i skiftet mellan 1980- och 1990-talen.

George Herbert Walker Bush levde ett långt och händelserikt liv. Det var inte utan tragedier, men hans attityd var att livet är en gåva och man måste göra det mesta utav den tiden som tilldelas en på jorden. Den kanske viktigaste lärdomen från hans karriär är hur mycket glädje och mening ett liv tillägnat ett större syfte än sig själv kan ge.

Han var en stor man.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Svensk Tidskrift: Lärdomar från tidigare statsministrar

När Tage Erlander tillträdde i mitten av 1940-talet hade han knappt några medarbetare alls på sitt kansli. Det tog många år tills han lyckades anställa Olof Palme som sekreterare och det var först efter Wennerströmaffären i början av 1960-talet som statsministern fick sin egen statssekreterare, bland annat då med uppgiften att sköta säkerhetsfrågorna.

Under den gångna månaden har SVT publicerat entimmeslånga intervjuer med var och en av Sveriges levande före detta statsministrar. Det är Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Två moderater, två socialdemokrater.

Under den timme som allokerats vardera person är det omöjligt att fånga in hela dess gärning: det blir mer eller mindre highlights från respektive karriär. Det börjar med uppväxten, hur det politiska intresset formades, klättringen upp för vad Benjamin Disraeli kallade för ’’the greasy pole’’ och slutligen statsministertiden. Det berättas om framgångar som inkasserades, kriser som hanterades.

Från de sammanlagt fyra timmarna av intervjumaterial är det ett par insikter om regerandes konst som de tidigare statsministrarna delar med sig av. Insikter som kan vara till hjälp för den som vill förstå vad som krävs för att vara en framgångsrik regeringschef.

Ingvar Carlsson – Att garantera återväxten

Ingvar Carlsson tog över som statsminister under extrema och tragiska omständigheter i och med mordet på hans företrädare och nära vän, Olof Palme. Han hade ingen tid att mentalt förbereda sig inför uppgiften som regeringschef, utan det kom som en blixt från klar himmel.

Det var ingen roll han någonsin hade eftersträvat, men efter att ha varit i politikens centrum i flera decennier och tjänstgjort nära två statsministrar – Erlander och Palme – kan han sägas ha gått det närmaste som finns en statsministerskola.

Vad Carlsson lyfter fram som en av sina viktigaste uppgifter som såväl statsminister som partiordförande var att garantera återväxten, det vill säga att se till att en ny generation var redo att axla ansvaret som statsråd, statssekreterare och sakkunniga i regeringsmaskineriet.

En bild som framkommer från intervjun med Carlsson och som stärker allt jag läst om honom tidigare är att han är en lagspelare, vars motto om ej uttalat men i åtminstone handlingar var ’’laget före jaget’’. En mindre, mer osäker ledare hade kanske inte vågat att släppa fram starka personligheter som exempelvis en Göran Persson, men det gjorde Carlsson.

2. Carl Bildt – Att förstå sin egen tid

Om Carl Bildt kan sägas ha haft en uppgift i svensk politik kan man enkelt göra argumentet att det var att lotsa Sverige in i Europa. Hans internationella engagemang var något som utmärkte honom tidigt som aktiv i Fria Moderata Studentförbundet.

Socialdemokratin hade sedan Tage Erlanders så kallade Metall-tal i början av 1960-talet motstått påtryckningarna att ansluta Sverige till det framväxande europasamarbetet. Det ska kontrasteras med Moderaterna som var det första partiet att lyfta Europafrågan i en valrörelse, om än intressant nog i kommunalvalet 1962.

Bildt pläderade tidigt för att Sverige skulle följa britterna och danskarna in i vad som då kallades för EG-samarbetet. Det var det oundvikliga beslutet för ett land som ville ligga i framkant i ekonomi, utbildning och politik. Men det dröjde länge innan socialdemokraterna kom att ompröva sin ståndpunkt i frågan, och det var först under en krissituation som det steget kom.

Kort därefter tillträde Bildt som den förste statsministern från högern sedan Arvid Lindman i början på 1930-talet. Medan initiativet till beslutet att söka EG-medlemskap kom under Carlsson regeringen, blev det mer eller mindre Bildt ministärens uppgift att avhandla de komplexa förhandlingarna under rekordtid.

Det var inte en självklarhet att det skulle gå, men det fanns nog ingen lämpligare statsminister att ta sig an uppgiften än just Carl Bildt. ’’Cometh the hour, cometh the man’’ som Winston Churchill brukade säga under andra världskriget.

Det är, enligt Bildt själv, en av de huvudegenskaperna en statsminister måste ha. Att förstå sin samtid, att förstå hur politiken fungerar, att förstå vilka omständigheter man opererar i såväl nationellt som internationellt för att få genomslag för sin politik och föra landet framåt. Det finns nog inget mer ödesdigert än en statsminister som är ur takt med tiden.

3. Göran Persson – Att kunna tala

’’Jag är en talande politiker” säger Göran Persson om sig själv. Hans debut som talare gick inte särskilt bra. Som nytillträdd elevrådsordförande skulle Persson tala för 200 elever vid Vingåkers kommunala realskola, men när han tog tag i talarpodiet föll det ner och han med det. Han tog sig upp igen, men var något omskakad.

Det var en mindre lyckad start för någon som kan att bli en av svensk politiks mest framstående retoriker. Persson kom att utveckla sina talarfärdigheter när han åkte runt med sin bil i Sörmland. Han valde ett ämne, exempelvis den kommunala skattesatsen, och improviserade ett anförande för sig själv. Den här övningen upprepade han igen och igen, vilket bidrog till att göra honom bekväm med sin röst och det talade ordet.

Den här förmågan att kunna tala, att kunna förklara och övertyga var ovärderligt under hans statsministergärning. Med sina retoriska förmåga drev han igenom ett ekonomiskt saneringsprogram, vann debatter mot sina motståndare, och försökte trösta nationen vid kriser och tragedier.

4. Fredrik Reinfeldt – Att samarbeta med andra

Fredrik Reinfeldt tog över ett parti som just hade genomgått ett av de största valnederlagen i modern tid. Hade någon sagt då att han skulle komma att leda en borgerlig regering ett par år senare inte bara till en utan två valvinster hade nog ingen trott det.

Den största bedriften med Reinfeldts politiska gärning var att förena borgerligheten i Alliansen och sedan hålla ihop samarbetet i åtta år vid regeringsmakten. Självklart var han inte ensam i det här arbetet – ingen är det i politiken – men det är föga kontroversiellt att konstatera att han bar huvudansvaret.

En tidigare följetong i svensk modern politik hade ju varit att borgerligheten ofta ägnade lika mycket energi att ge sig på varandra som socialdemokraterna – om inte mer. Vid två tillfällen, dels under Thorbjörn Fälldin, dels under Carl Bildt, lyckades man att samla sig för regeringssamarbeten. Dessa upplevde också många interna bråk och bekymmer.

Att Reinfeldt lyckades samla borgerligheten på ett sådant organiserat sätt var således unikt för svensk politik, om inte något västerländskt politisk system. Att få fyra olika partier med sina egna traditioner och åsikter att utarbeta en gemensam reformagenda, gå till val på den och sedan regera tillsammans under ett decennium är svårslaget.

Det komma många prövningar för samarbetet, inte minst under regeringsåren. Något Reinfeldt i sin intervju betonar är inte minst behovet av att vara lyhörd inför de andras synpunkter. Han nämner utnämningen av Carl Bildt som utrikesminister som exempel, vilket var väl förankrat med de övriga partiledarna inom Alliansen.

Värdefulla insatser för Sverige

Det kan hävdas att ovanstående punkter mer eller mindre är självklarheter, men även sådana har sitt värde. Sedan är det oftast i verkligheten betydligt enklare att konstatera något än att faktiskt göra det. Oavsett vad man tycker om dessa individer måste erkänna att de lyckades.

Som sista poäng finns det även ett värde att se det fina i att de går att bakåt och förbi vad som då var det dagliga bruset och myglet för se vad dessa personer har uträttat för vårt land. Jag skulle säga att det var mestadels gott. Vi är dem skyldiga ett tack för deras insatser för Sverige.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Eskalation i Svarta havet

Följer utvecklingen i östra Ukraina. Medan ett lågintensivt krig har pågått mellan Kiev och Moskva i flera år nu utgör det här en signifikant eskalering från rysk sida. Frågan är om det är en indikation på en ny upptrappning i konflikten.

Enligt det mönster vi känner från tidigare med president Vladimir Putins utrikespolitik kan det mycket väl göra det.

Att öka spänningen utomlands är en beprövad teknik för att försöka distrahera det ryska folket från missnöjen kopplat till staten. I somras – mitt under VM i fotboll – lanserades en impopulär pensionsreform, något som har fått Putins populäritet att sjunka till sina lägsta siffror på länge.

Samtidigt misstänker jag att det finns en påtaglig frustration i Kreml att dess investering på relationen med president Donald Trump i Vita Huset inte har gett någon avkastning.

Sedan han vann presidentvalet för två år sedan har man intagit något av en wait-and-see-approach, hoppfulla att Trump kan avveckla sanktionerna som introducerades efter annekteringen av Krim.

Men till sin stora frustration har det inte lett till något konkret, trots upprepade försök. Toppmötet mellan Putin och Trump kunde ha varit en vändpunkt, men alla möjligheter till en avfrostning tillintetgjordes av den amerikanske presidentens klumpighet.

Nu har Trumps handlingsutrymme i utrikespolitiken potentiellt blivit än mer begränsat sedan demokraterna för någon vecka sedan återvann representanthuset i kongressen från republikanerna.

Om utsikterna för sanktionslättnader var små tidigare är de lika med noll nu. Det kan innebära att nya kalkyler visavi relationen med USA/Nato görs i Kreml.

Vad innebär det här för Sverige?

Ukraina är bara några timmars flygresa från vårt land och en eskalation i konflikten mellan Kiev-Moskva har utan tvekan spillövereffekter på Östersjön och Nordeuropa.

Mitt i det här läget måste jag återigen påminna om att läget gällande försvarsekonomin är allvarligt, och utan större påslag kommer vi att tappa i operativ förmåga. Det är Försvarsmaktens egna bedömning.

Händelseutvecklingen i Svarta havet är ännu en signal – om det nu behövdes fler – att det säkerhetspolitiska läget i Europa är oerhört prekärt och att det måste tas med seriositet samt hanteras proaktivt.

Inte minst spelar det roll om vem som regerar Sverige.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Svensk Tidskrift: De unga autokraterna

De är unga och har makt. Det är två av många likheter mellan Nordkoreas Kim Jong-Un och Saudiarabiens Mohammed bin Salman. Den tidigare är enväldig diktator och den senare är kronprins som givits stora befogenheter av sin far, kungen.

Maktövertagandet

Medan det bara skiljer sig något år mellan dem är Kim Jong-Un den med störst erfarenhet, då han efterträdde sin far, Kim Jong-Il, 2011. Överlämnandet av makten var inte lika välplanerad som den mellan Kim Jong-Il och hans far, Kim Il-Sung.

Vår insikt i vad som pågår i Nordkorea är begränsad, men det tros att Kim Jong-Il valde att accelerera förberedelserna för Kim Jong-Uns makttillträde efter att han fick en stroke. Plötsligt dök Kim den yngre upp vid sin faders sida vid militärparader och andra tillställningar. Kim Jong-Un fick bara ett par år att förbereda sig medan Kim Jong-Il fick över ett decennium att testa olika positioner inom regimen. När väl Kim den yngre tog över fanns det många frågetecken om hur stark hans ställning var i landet.

Spekulationerna om palatsintrigerna nådde sin kulmen när Kim påbörjade stora utrensningar inom de politiska och militära ledningarna. Han beordrade till och med att Jang Song-Thaek, som var gift med hans moster, skulle avrättas. Det bedöms ha handlat om en maktkamp inom regimen, där Jang Song-Thaek, som hade nära förbindelser med kommunistpartiet i Kina, ska ha manövrerat mot Kim Jong-Un.

Mohammed bin Salmans väg till makten i Saudiarabien var också dramatisk. Riket styrs av Huset Saud. Efter att grundaren Abdul-Aziz gick bort i början av 1950-talet har kronan alltid gått i arv tills någon av hans fler än tjugo söner. Medan landet är en absolut monarki har det ändå funnits ett system med konsultationer inom kungafamiljen. Det har inneburit att beslut oftast har fattats i samråd med övriga prinsar vilket har bidragit till att upprätthålla stabilitet, men systemet har ändrats de senaste åren.

När kung Abdullah dog 2015 blev prins Salman, tidigare guvernör i Riyadh, den nye regenten. Kungen placerade sin son, Mohammed, på flera viktiga poster, bland annat den som landets försvarsminister. Han lanserade då interventionen i Jemen, som pågår än idag. Efter mer maktspel ersatte kungen Mohammed bin Nayef som kronprins och gav titeln till sin son. Därefter greps flera prinsar och högt uppsatta personligheter och spärrades in i ett hotell på Mohammed bin Salmans order.

Både Kim Jong-Un och Mohammed bin Salman har visat sig vara brutala i kampen om makten och skyr inga medel för att försvara sina ställningar. De har total eller nästan total makt i respektive system, men är fortfarande sårbara.

Reformpolitiken

Kim Jong-Un lanserade tidigt sin Byunjing-politik, vilket innebar att utveckla kärnvapen och ekonomin parallellt med varandra. Men i praktiken fick den militära aspekten företräde, vilket visades genom Pyongyangs accelererade robotprogram. Victor Cha, före detta tjänsteman i Vita Huset, beskriver Nordkoreas Catch 22-dilemma i sin bok The Impossible State. Kim-regimens legitimitet vilar på en statsideologi som betonar autarki och belägringsmentalitet. Men ekonomin är så pass dysfunktionell att någon form av reformpolitik är nödvändig för att staten inte ska falla samman.

Sedan 1990-talet har myndigheterna sett något mellan fingrarna när marknader har dykt upp i olika byar och städer, då staten inte längre klarar av att ombesörja befolkningen. Men det finns gränser hur mycket man kan tillåta växa fram utanför det formella systemet.

Efter toppmötet med Donald Trump i Singapore verkar Kim Jong-Un ha börjat ägna mer tid till att betona inhemsk utveckling. Han verkar placera störst hopp till sanktionslättnader och utländska investeringar, inte minst från Sydkorea.

Mohammed bin Salman har också marknadsfört sig själv som en reformator. Saudiarabien är en så kallad petrostat, vars intäkter är beroende av dess energiexport. Oljepengarna bedöms stå för upp till 90 procent av statskassan. Det har möjliggjort ett generöst välfärdssystem samtidigt som väldigt få jobbar. Men i och med att många stater diversifierar sin energikonsumtion av säkerhets- och klimatpolitiska skäl måste den saudiska staten försöka hitta andra sätt att bygga ekonomin.

Mohammed bin Salman har varit hyperaktiv och lanserat flera initiativ, varav det mest uppmärksammade är att tillåta kvinnor att köra bil. Men överlag har det gått sådär för reformerna, som faller under beteckningen Vision 2030, då man har varit tvungen att dra tillbaka vissa förslag som reformer välfärdssystemen. Den saudiska ekonomin behöver injektioner av utländska investeringar för att uppnå alla av kronprinsens målsättningar, men det har försvårats av den allt aggressivare utrikespolitiken, som mordet på Jamal Khashoggi har visat.

Medan de båda unga autokraterna har utmålat sig själva som upplysta despoter ska man inte ha några illusioner om de faktiska målen med deras olika program och initiativ – att bevara maktsystemet.

Utrikes- och säkerhetspolitiken

Både Kim Jong-Un och Mohammed bin Salman har intagit framträdande roller på den internationella scenen, men har valt olika vägar och strategier för att nå dit.

I grunden skiljer sig Kim Jong-Uns strategiska tänkande inte särskilt mycket från hans företrädares. Det finns ett mönster i nordkoreansk utrikespolitik, där man kompenserar för landets relativa svaghet gentemot Sydkorea och USA genom att spela högt och ta stora risker.

Det går att säga att han spelade så högt det bara går när han accelererade Nordkoreas kärnvapenprogram, med det slutliga målet att utveckla en långräckviddig förmåga som kan nå kontinentala USA.

I USA blev man förvånad över hur snabbt det gick för Nordkorea att göra framsteg på området, vilket man bland annat tillskriver Kim Jong-Uns vilja att tolerera vetenskapliga misslyckanden, exempelvis testskjutningar som går fel, som en naturlig del av utvecklingsprocessen. Det var annorlunda under hans företrädare då forskare kunde avrättas om någonting inte fungerade som det skulle.

När Donald Trump tillträde som amerikansk president i började det hetta till ordentligt i konfrontationen mellan Nordkorea och USA. Pyongyang ägnade året till att genomföra fler testskjutningar än någonsin samtidigt som Donald Trump lanserade sin ’’maximum pressure’’ strategi, vilken kombinerade sanktioner med militära hot. Men när det hela nådde sin kulmen, då de två herrarna bråkade om vem som hade störst ’’kärnvapenknapp’’ förändrade Kim Jong-Un dynamiken genom att plötsligt skicka ut diplomatiska inviter till först sydkoreanerna och sedan amerikanerna.

Kim Jong-Un bedömde att Nordkorea har en långräckviddig förmåga och således kunde han gå in i en ny fas i sin utrikespolitik – från konfrontation till förhandling med USA, något som Donald Trump visade sig vara öppen för.

Mohammed bin Salman ser Iran som Saudiarabiens största hot och hans agerande de senaste åren ska ses i ljuset av det. Till att börja med såg han till att uppvakta den nya Trump administrationen, framför allt genom att knyta ett nära band till Jared Kushner, som är gift med presidentens dotter. USA är Saudiarabiens viktigaste allierade, och genom att få starkt stöd från Washington stärktes hans aktier i Riyadh, vilket det underlättade hans ansträngningar att ackumulera mer makt och inflytande.

I utbyte mot att lova stora inköp av amerikanska vapen och att ta hårdare tag mot Iran fick Mohammed bin Salman ett carte blanche av Vita Huset att agera i princip utan begränsningar. När han påbörjade en blockad mot Qatar – där tusentals amerikanska soldater befinner sig – fick han uppbackning från president Trump, och när han kidnappade Libanons premiärminister kom det inte mycket ljud från den amerikanska administrationen.

Mohammed bin Salman har tillintetgjort den traditionella, försiktiga saudiska utrikespolitiken – istället har bedriver han en betydligt mer aggressiv politik i konfrontation mot Iran.

Mordet på Jamal Khashoggi på det saudiska konsulatet i Istanbul kan dock ha en modererande effekt. Bakslaget har varit dramatiskt, och medan Donald Trump verkar göra sitt yttersta för att bevara den starka relationen mellan USA och Saudiarabien har reaktionerna i kongressen varit hårda.

En oviss framtid

Både Kim Jong-Un och Mohammed bin Salman tillhör tredje generations regenter. De har kommit till makten i en oviss tid där hållbarheten i det gamla systemet är ifrågasatt. Förändring är nödvändigt, men samtidigt är förändring också, som Alexis de Tocqueville en gång påpekade, när en dålig regim lever som farligast.

De två unga autokraterna har många likheter i hur de brutalt har konsoliderat makten, hur de har röjt undan folk de ser som hot, hur de försöker att reformera respektive stat utan att riskera det politiska systemet, och hur de har spelat högt i utrikespolitiken.

Det återstår att se om deras projekt lyckas, men det finns ett värde i att erinra om det gamla ordspråket, ’’Den första generation bygger, den andra generationen förvaltar, och den tredje generationen förstör.’’

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Odysséen

’’Sångmö, sjung om den man, som fick länge i skiftande öden irra omkring, när han Troja förstört, den heliga staden. Många människors städer han såg och förnam deras kynne, många de lidanden voro på hav, som hans hjärta fick utstå under hans kamp för sitt liv och för kämparnes lyckliga hemkomst.’’

Har nu för första gången läst Homeros Odysséen. Medan jag kände till dess huvuddrag hade jag aldrig lagt en hand på själva verket, men är mycket nöjd att jag gjorde det.

Berättelsen är ju klassisk. Odysseus, vars krigslist var avgörande för att bringa ett slut till det tio år långa kriget mot Troja, utstår tio år av prövningar och motgångar i sin strävan att återvända hem till sitt kungadöme på ön Ithaka och sin familj.

Från att överlista cyklopsen Polyfemos till att navigera mellan Schylla och Charybdis visar Odysseus återkommande upp intelligens och mod, men även hybris. Han förvärrar sina mödor när han uppvisar arrogans och det närapå förintar honom, precis som det slutligen förintar hans manskap:

’’Dock sina män han ej frälste ändå, hur han också försökte, ty de förvållade själva sin död, dessa dårar, som gudlöst åto för Helios, Himmelens son, hans heliga oxar; också lät guden för dem deras hemkomstdag gå om intet.’’

Men Odysseus visar upp en förmåga att växa som människa och lära sig från sina misstag. Till skillnad från Agamemnon, som blir hjälslagen av sin hustrus älskare, uppvisar Odysseus självkontroll och tillförsikt när han äntligen återvänder till Ithaka. Istället för att slå på stort bidar han sin tid och planerar noggrant sin hämnd mot de män, de s k ’’friarna’’, som har våldgästat hans hus i åratal.

Odysséen är en hyllning människan och livet. Det är inte en slump att vi använder ordet odyssé till att mena en lång, prövosam resa. Ställd mellan valet om att bli odödlig och ägna resten av sitt liv med nymfen Kalypso eller att återförenas med sin Penelope på Ithaka, väljer Odysseus det senare.

Och när Odysseus möter Achilles hos Hades uppvisar han stor respekt till honom, som genom sina bragder på slagfältet vid Troja uppnådde en evig ära (’’kleos’’). Men då svarar Achilles:

’’Sök ej trösta mig över min död, du berömde Ulysses! Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön under en främlig som ingenting ärvt, och som hade det fattigt, än gå härnere som drott över hädansomnade alla.’’

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kina & USA

Intressant artikel i New York Times om Kina. Reportern Steven Lee Myers beskriver hur Xi Jinping, Kinas president, håller på att minska Deng Xiaoping centrala roll i KKP:s historieskrivning. Det finns många faktorer bakom det, inte minst att Deng förespråkade konstitutionella begränsningar på t ex hur länge någon kunde tjänstgöra på toppjobb inom partiet och staten, eftersom det kunde uppmuntra den typen av personkult som uppstod under Mao Zedong. Nu håller Xi på att koncentrera alltmer makt till sig själv, och då kan Dengs ord användas emot honom.

Idag går amerikanerna till val i det s k mellanårsvalet. Enligt webbsidan FiveThirtyEight har demokraterna en 7/8 chans att vinna kontrollen över underhuset medan republikanerna har en 4/5 chans att behålla kontrollen över senaten. Jag har tidigare skrivit om vad som kan hända utifall att demokraterna tar över underhuset, vilket just nu är det troligaste scenariot.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Corren: Lämna inte Mellanöstern åt sitt öde

Sedan Suezkrisen 1956 har Europa inte spelat en stor roll i Mellanöstern. Då försökte Storbritannien och Frankrike återvinna kontrollen över den strategiskt viktiga Suezkanalen men tvingades överge den ambitionen efter påtryckningar från USA.

Sedan debaclet med Irakkriget har aptiten att ansvara för säkerheten i Mellanöstern minskat hos det amerikanska folket. Det är inte en slump att man valt två presidenter i rad som båda uttryckligen har velat minska USA:s närvaro i regionen.

I det vakuum som uppstår när USA drar sig tillbaka kommer andra makter. Under de senaste åren har Ryssland byggt upp en stor militär och diplomatisk närvaro i regionen, inte minst i Syrien, som man inte tvekar att nyttja för att främja sina intressen.

Det som utlöste den så kallade arabiska våren för snart tio år sedan var ett uppdämt missnöje med bristen på ekonomiska möjligheter och politiska rättigheter. Medan de rörelser vi såg då i många fall slogs ner kvarstår dessa faktorer pyrande under ytan.

Vårt intresse i ett välmående och stabilt Mellanöstern är enorma. Vad man kan kalla spillövereffekter från problemen i regionen har vi sett i allt från terrorattacker till stora flyktingströmmar. Det kommer att fortsätta om inget görs.

Det finns ingen europeisk nation som ensamt kan forma utvecklingen i Mellanöstern, inte ens stormakter som Frankrike eller Tyskland. Men tillsammans kan vi med våra kollektiva ekonomiska, diplomatiska och militära styrkor göra en betydande skillnad.

För att bäst använda våra resurser behöver vi ha en strategi. Ett par ingångsvärden för en sådan bör vara att långsiktig stabilitet i regionen kräver bättre ekonomiska möjligheter, respekt för mänskliga rättigheter, och minskade sekteristiska spänningar.

Som mordet på journalisten Jamal Khashoggi påvisat är situationen i regionen högst volatil och osäker. Om Europa står på sidlinjerna medan Mellanöstern brinner kommer vi snart få erfara att flyktingkrisen för tre år sedan inte var en enskild händelse.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Exit Merkel

Mycket har hänt i helgen.

I Brasilien vann högermannen Jair Bolsonaro presidentvalet. Lika mycket som det var det väntade utfallet är det också bekymmersamt. Han tillhör en extrem falang som talar nostalgiskt om den brasilianska diktaturen och uttrycker sig olämpligt om bl a kvinnor.

Nu får vi hoppas att den brasilianska demokratin är stark nog att överkomma den här prövningen. Med tanke på att t ex rättsväsendet framgångsrikt har åtalat/dömt högt uppsatta, korrupta politiker finns det hopp.

Samtidigt på vår kontinent blev utfallet i delstatsvalet i Hessen ett dåligt resultat för kristdemokraterna, ett bra resultat för miljöpartiet och alternativ för Tyskland, och ett katastrofalt resultat för socialdemokraterna.

Efter valutgången offentliggjorde förbundskansler Angela Merkel att hon inte ställer upp till omval som partiordförande för kristdemokraterna, samt att hon kommer lämna förbundskanslerämbetet innan nuvarande mandatperiod är över.

Det är fortfarande för tidigt att summera Merkel eran i tysk och europeisk politik, men utan tvekan har hon gjort ett stort avtryck på vår samtid. Hennes ledarskap bl a när det kommer till sanktionsregimen mot Kreml efter aggressionen mot Ukraina är nämnvärt.

Mitt bekymmer nu är att det frysta situationen i Berlin kan bli ännu mer stelbent i och med att Merkel nu är en ’’lame duck’’ och påbörjat ett generationsskifte i ledartoppen.

Dessvärre är tid en hårdvaluta som det inte finns gott om.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Trident Juncture har börjat

Igår startade den Nato-leda övningen Trident Juncture i Norge. Det är alliansens största militära övning på flera år – uppemot 50 000 soldater är involverade – och bland deltagarna är såväl Sverige som Finland.

Det huvudsakliga syftet med övningen är att utveckla Natos logistiska förmågor. Ska Nato kunna understödja sin allierade i Norden/Baltikum måste man ha kapaciteten och kompetensen att transportera trupper, vapensystem m.m. till regionen.

Övningen bygger på ett s k Artikel 5-scenario, det vill säga en situation där en eller flera Nato-stater har aktiverat alliansens kollektiva försvarsmekanism. För den som saknar kunskaper i svensk säkerhetspolitik kan det te sig underligt att vi deltar, om man ska vara trogen den s k alliansfria-linjen, men det är faktiskt en självklarhet att vi är med.

Till att börja med har vi formellt sett åtagit oss att komma till understöd för våra grannländer, bl a genom solidaritetsförklaringen som riksdagen antog ungefär ett decennium bakåt i tiden. Men vi har också, vid sidan av våra politiska och moraliska åtaganden, ett militärpolitisk intresse i att delta.

Norden/Baltikum utgör en strategisk helhet, där en händelse i en del av regionen oundvikligen påverkar alla andra. I en situation där Natos Artikel 5 har aktiverats i vårt närområdet kommer Sverige, i min mening, utan tvekan antingen redan varit indraget i den pågående konflikten eller kommer att bli det oavsett om vi skulle vilja det eller inte.

Därmed är det mycket välkommet att se Trident Juncture påbörjas. Hoppas allt går väl!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Obama och det rättfärdiga kriget

Det höjdes en del ögonbryn när den norska nobelkommittén den 9 oktober 2009 offentliggjorde att det årets mottagare av fredspriset var Barack Obama. De motiverade beslutet med att hänvisa till hans ansträngningar för en kärnvapenfri värld, att ge diplomati större utrymme i utrikespolitiken, och att stärka multilaterala institutioner.

Trots kritik valde Obama att acceptera priset och gav det traditionsenliga nobelpristalet vid en ceremoni i Oslos stadshus i december. Prisutdelningen inträffade en kort tid efter att Obama, efter flera månaders överläggningar med sina rådgivare, hade beslutat att skicka ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan för att stabilisera situationen i landet. 

Den paradox Obama själv belyser i talet är den mellan att vara mottagare av världens mest framstående fredspris samtidigt som han är överbefälhavare för en stat som utkämpar två krig. Men jag skulle säga att den intressanta konflikten i talet är den mellan dessa två krig. Ett anser han är orättfärdigt (Irak) och ett är rättfärdigt (Afghanistan).

Medan han aldrig adresserar konflikten mellan de två krigen rakt på – han nämner knappt Irak i anförandet – går det att läsa mellan raderna. Under valrörelsen det föregående året hade han ägnat mycket tid till att särskilja mellan de två krigen. Irak var ’’A War of Choice’’ medan Afghanistan var ’’A War of Necessity’’. 

Obama säger att det finns tillfällen där det inte finns alternativ ta till militärt våld, t ex skulle en ickevåldsrörelse inte stoppat Hitlers Wehrmacht och det går inte att förhandla med al-Qaidas ledarskap. Då är nyttjandet av militära medel berättigat. 

Han nämner här elfte september-attackerna och Afghanistan, där USA tillsammans med det internationella samfundet agerade enligt självförsvarsprincipen. Eller när Irak invaderade Kuwait i början av 1990-talet (Gulfkriget). Då var USA återigen ledande i att sammanställa en koalition som drev ut Saddam Husseins styrkor. 

Här fördömer han också implicit invasionen av Irak under George Bush den yngre. Obama säger att det måste finnas en internationella standard för krigföring, och de två exemplen han har lyft i talet – självförsvar och att stoppa aggression – gäller inte Irakkriget, som rättfärdigandes av den dåvarande administration genom att hävda att Hussein-regimen utvecklade massförstörelsevapen. 

I ord som nästan är profetiska varnar han för att kommande konflikter i ökande utsträckning kommer ske inom och inte mellan stater. Inbördeskrig som inte bara kan förstöra enskilda länder, utan också destabilisera regioner. Det kom Obama få uppleva själv, inte minst med Syrienkriget något år senare. 

Han fortsätter med att understryka att stormakter som USA måste alltid följa krigets lagar, även när dess motståndare inte gör det. Här refererar han till det förbud han instiftade mot tortyr och sitt åtagande – vilket dock aldrig infriades – om att stänga militärfängelset på Guantanamo Bay. Återigen är det ett implicit fördömande av hans företrädare.

Slutligen lyfter Obama en generell agenda för att upprätthålla och utveckla global fred och säkerhet. Här talar han om vikten av internationella institutioner och att diplomati måste lika mycket instrument i utrikespolitiken som militären. 

Och hans slutkläm är väldigt Obamiansk. Han säger sig utgå ifrån världen som den är (’’the world as it is’’) men att vi inte får bli cyniker, utan påpekar att samtidigt som vi erkänner mänsklighetens tillkortakommanden alltid måste sträva efter att försöka forma världen till att bli som den borde bara (’’the world as it should be’’). 

Som tidigare nämnt utelämnar Obama en doktrinförklaring för vad som utgör det rättfärdiga kriget. Det finns en viss ambivalens, vilket kanske är förståeligt givet att problemen en statsman måste handskas med ofta befinner sig i gråzonen. Men i hans framhävande av Afghanistan-insatsen (och Gulfkriget), samtidigt som han indirekt kritiserar Irakkriget, kan man bilda sig en uppfattning om hans syn på det rättfärdiga kriget. 

Läs talet här. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar